Familjelycka, del 3: Barbalala

Barbalala tar det alltid piano. Även när hon spelar harpa.

Barbalala är familjens mest tonsäkra individ. Hon lever för musiken, kan spela de flesta instrument och slipper dessutom kånka runt på dem eftersom hon helt enkelt förvandlar sig till det som hon för stunden känner för att spela.

Till sinnet är Barbalala oändligt harmonisk. Hon är en glad drömmare, blir nästan aldrig arg och har alltid en lugnande inverkan på sina syskon. En egenskap som inte ska underskattas i denna brokiga familj.

Förutom musik gillar Barbalala botanik och ekologi - precis som brodern Barbazoo. I nästa avsnitt får ni veta mer om honom.

Familjelycka, del 2: Barbastark



Biffigast i familjen Barbapapa är utan tvekan den lilla röda muskelknutten, Barbastark. Han älskar idrott och mat, en kombination som håller honom i toppform.

När han inte sportar leker han gärna Sherlock Holmes med förstoringsglas och hatt tillsammans med hunden Lolita. Inte helt oväntat tar han också gärna på sig ledarrollen och kan ibland uppfattas som lite kaxig, men är i själva verket en helt igenom reko kille.



"Kondition är en färskvara", konstaterar
Barbastark och gör sig redo för ett crawlpass.



I nästa avsnitt: Det musikaliska underbarnet.

Familjelycka, del 1: Barbapapa och Barbamama

Låt mig presentera Barbapapa och Barbamama, här på tu man hand i Linköping. Annars är de fullt sysselsatta med att hålla efter sina sju barn som vart och ett kommer att porträtteras här på bloggen.

Jag har virkat hela familjen på beställning, och nu när de har flyttat till sitt nya hem känns det faktiskt lite tomt hemma hos mig, där de har bott och utvecklats under en längre tid.

Barbapapa har den sensationella förmågan att ändra form till vad som helst - ett svårslaget partytrick, kan jag tänka mig. Barbamama växte liksom sin make upp ur jorden. Så småningom lade hon sju ägg, som placerades i jorden för att utvecklas. Resultatet: en rejält utökad familj.

Som barnboksgestalt skapades Barbapapa i Frankrike på 1970-talet av Annette Tison och Talus Taylor. Namnet Barbapapa är en lekfull omskrivning av barbe à papa som på franska betyder sockervadd (ordagrant: "pappas skägg").

I nöd och lust. Kärleken är evig för makarna B.

I nästa avsnitt: En muskelknutte av sällan skådat slag.

Källor: Wikipedia och Barbapapas officiella hemsida.

En komplett familj

Nu! Nu är hela Barbapapafamiljen klar. Jag har tänkt presentera medlemmarna i en bloggserie med start i morgon. Som en liten aptitretare bjuder jag på ett par bilder från processens gång.



Kropparna tar form. Läskigast att ha i närheten i det här skedet var Barbapapa (den rosa) med sina stela och tomt lysande ögonvitor.





... och inte kände jag mig mindre olustig när hela familjen hade fått ögon men inga munnar. Med en känsla av att vara ständigt iakttagen undrade jag tveksamt: Skulle dessa stirriga varelser verkligen bli en barnvänlig familj?



Slaktavfall

Cattis med sitt nya mobilfodral.

Här ser ni resultatet av tröjslakten som jag berättade om i mitt senaste inlägg. En liten väska för mobil, musikspelare eller annat smått. Jag tog helt enkelt en bit av en ärm, sydde ihop den ena öppningen, virkade en musselkant runt den andra och sydde på baksidan fast en flätad rem som knäpps fast på framsidan. Halsremmen virkade jag och dekorerade med små blad. Som kronan på verket (och på knappen) virkade jag en ros där jag precis som i halsremmen lade in en tunn silvertråd.

Eftersom det var mammas tröja som jag slaktade kändes det helt rätt att ge henne den första kreationen som jag "redoade".

Konsten att slakta en tröja



Före: Kofta. Storlek medium.



Efter: Kofta? Storlek mini.

















Kära läsare, jag kan nu meddela att jag har gett mig i kast med konsten att slakta en tröja. Det är inte alls så destruktivt som det låter. Tvärtom är det ett sätt att ta vara på befintliga saker i stället för att hela tiden producera och konsumera nytt.

I boken "Do Redo - Konsten att slakta en tröja" (Alfabeta) beskriver modejournalisten Anna-Stina Lindén Ivarsson hur man kan göra nya saker av gamla ylleplagg. Man tvättar dem hårt så att de tovar ihop sig. Sedan är det bara att gå loss med sax och fantasi.

Själv började jag med en av mammas gamla avlagda, stickade tröjor. Den bestod bara delvis av ull, men den 60-gradiga tvätten gjorde ändå att den förvandlades till snudd på oigenkännlighet. Jag har nog aldrig skrattat så mycket åt en färdig tvätt som när jag plockade ut den pyttelilla skapelsen ur maskinen. Att göra en kjol, som jag hade funderat på, var uteslutet. I alla fall om den skulle passa mig.

Så jag fick tänka om. Med framgång. Den första produkten kan du se här inom kort.

Do Redo är inte bara en bok utan ett helt projekt med workshops och utställningar både i Sverige och utomlands. Här kan du läsa mer.

En gjuten hobby?

Så kan det gå när jag försöker ge mig på hårdvara.

Okej, jag är ordentlig och noggrann för det mesta, men inte när jag får ett av mina kreativa ryck. Då glömmer jag tid och rum. Och säkerhetsföreskrifter.

Igår eftermiddag bestämde jag mig för att testa betonggjutning, något som tydligen är lite i ropet just nu. Medveten om mina kreativa baksidor vinnlade jag mig om att läsa instruktionerna flera gånger. Jag tog fram skyddshandskar, öppnade fönster, satte på köksfläkten, bredde ut tidningspapper i halva köket. Förberedde mig minutiöst, ja, nästan överambitiöst, tyckte jag. Och ändå gick det som det gick.

Ett okänt antal tidsenheter senare kom jag till sans. Då låg höger skyddshandske övergiven i diskhon, samma hand var täckt med gråbrun sörja och sved betänkligt. Betongklumpar låg spridda lite här och var på diskbänk och golv. Köksredskap som jag trodde att jag hade ställt på behörigt avstånd hade fått sig en släng av betongsleven och jag kände mig konstigt yr och matt.

Yrseln gjorde mig först nervös - jag kanske inte borde ha jobbat inomhus utan rekommenderat munskydd? Sedan insåg jag att jag varken hade ätit eller druckit sedan frukost. När detta var åtgärdat mådde jag bättre. Redskap och kök gick mot förmodan att rengöra, liksom mina händer. Huden fortsatte däremot att svida, klia och delvis spricka. Idag förstod jag varför när jag kastade en blick på förpackningen som jag tänkte slänga: "Produkten blir frätande i kontakt med vatten och kroppsvätskor".

Med tanke på att jag förmodligen läste detta så sent som igår är det väl inte så konstigt att det känns lite bekant. Desto mer obegripligt hur jag lyckades sortera bort det så snabbt ur medvetandet.

Nåja. Nu har jag åtminstone en riktig hårdhandske att ta i med nästa gång jag riskerar att göra våld på mig själv. En i betong.

Mångfaldig utökning i familjen

Bloggen kan ge sken av att jag ligger på latsidan. Så är icke fallet. Många bollar är i luften just nu. Några av dem är lite hemliga, orsaken kommer ni att förstå så småningom.

Något jag kan rapportera är att ett av mina långtidsprojekt, att virka hela Barbapapafamiljen, är på väg i land. Samtliga nio medlemmar har fått kroppar och över hälften har fått armar. Barbapapa har fått ögonvitor. Jag varvar denna familjefrossa med lite andra göromål för att inte tröttna. Att virka 18 armar i följd är inte riktigt min grej. Men förhoppningsvis hinner jag bli färdig precis lagom i tid tills de blivande ägarna kommer hem från sjukhuset med sina två ännu pyttesmå nytillskott som föddes den femte juli. Då kan man snacka om utökning i familjen. Två plus nio. Slå det om ni kan!