Håll ut!

Nej, kära läsare, jag har inte försvunnit från jordens yta eller slutat producera mjukvaror. Däremot har jag av andra skäl svårt att hålla bloggen uppdaterad just nu. Men håll ut och håll utkik - jag återkommer!

Svante breder ut vingarna

Det är till att vara i ropet. Svante & Co har nu plåtats av en riktig proffsfotograf, Ahmet Kurt. Resultatet - 21 fantastiska bilder - kan ni beskåda här.

Nu är det väl bara en tidsfråga innan nästa papparazzi dyker upp.

Svanifierad

Jo, nog ligger jag i riskzonen. Svanifieringen lurar bakom hörnet. Faktum är att jag till och med har en liten knöl på näsroten - men den beror nog mer på ett patetiskt misslyckat dyk förra sommaren än på mitt frenetiska svanvirkande.



Notera uppgraderingen på glasögonfronten - mässing! När bågen som jag tidigare köpt färdig utgick ur sortimentet tog jag saken i egna händer och nöjde mig då inte med vilket material som helst. Lillsvante använde för dagen kontaktlinser eftersom han trodde att de kunde dölja tårarna som envisades med att tränga fram när brorsorna skulle lämna boet. 


Idag levererade jag ytterligare fyra Svantar till biblioteket. Det är så roligt att komma dit - både jag och Svantarna tas alltid emot med öppna armar, trots att åtminstone en del av oss har lite svårt för att inte lägga näbben i blöt när personalen försöker att sköta sitt jobb.

Fotriktigt handarbete

Ännu ett par sneakers har kommit till världen. Dess tilltänkta bärare har ännu inte gjort detsamma, såvitt jag vet, men det är bara en tidsfråga. Den 3 november har jag för mig att det var dags.

Sugen på att göra ett par, du också? Nu kan jag äntligen dela med mig av en beskrivning. Klicka på fliken "Beskrivningar" uppe i menyraden. Eller klicka bara här.

Schackmatt

I så fall kanske jag får bjuda på några nybakade schackrutor? Mycket fiberrika dessutom.

En vän beställde fyra exemplar till sin dotter, men eftersom jag glömt hur jag bar mig åt när jag senast virkade schackrutor gjorde jag först flera exemplar som fick tummen ner av min kritiska kakblick.

Så småningom kom jag på hur jag skulle göra, men jag lät ändå de första kakorna följa med leveransen. Som en liten bonus och som representanter för de fulkakor som av någon anledning alltid brukar ligga på varje plåt även när jag bakat på traditionellt vis.

Om man vill abstrahera det hela till en mer pretentiös nivå kan man ju också se kakorna som ett slag för mångfalden. Olikheterna gör oss unika, oavsett om vi är kakor eller människor. Men vi smakar lika gott, allihop.

Senaste nytt! Jag har skapat en flik för beskrivningar. Först ut är just mina schackrutor.

Välkommen, älskade lille Fabian!



Mina stickade sockar och vantar som jag nyligen berättade om har nu förenats med sin ägare. Fabian föddes den 1 oktober och ni ser ju själva - visst är han oemotståndlig?

Jag måste erkänna att jag känner mig betydligt mer stolt över Fabian än över mina stickade alster, trots att jag inte varit det minsta inblandad i vare sig tillverkning eller leverans. Den äran kan mina vänner Jenny och Marcus däremot ta åt sig. Stort grattis till er! Och välkommen Fabian!
 

Vantar utan ägare.



Vantar med ägare...



... och sockar.





Krukbruk

Fixade en kostym till en tråkig blomkruka och förgyllde därmed inte bara köket utan också en ensam hemmakväll.

Vantar mellan Svantar

Efter måndagens leverans tog jag några dagars svanpaus. I stället har jag stickat vantar och sockar till en liten Fabian som kom till världen alldeles nyligen. Det är skönt att variera sig och Svante verkar inte misstycka. Han mår nog bra av hämta andan, han också.

Träning för flygfärdiga

 



Mellanlandning. Chefen Kerstin Olsson tar över vårdnaden.



Idag är en stor dag. Fyra flygfärdiga svanar har lämnat boet. I eftermiddags följde jag dem till Länsbibliotek Östergötlands kontor, där chefen Kerstin Olsson genast satte dem i hårdträning vid konferensbordet. Nu övar de sammanträdesteknik inför chefsmötet på onsdag. Sedan väntar uppdrag i Ydre, Boxholm, Motala respektive Åtvidaberg. 



Lektion i sammanträdesteknik. Svante till höger blev anklagad för
att slumra, men skenet bedrog. Det visade sig att han smygsurfade
med mobilen för att ta reda på allt om sin nya hemkommun Ydre. 

 

En seriös mötesdeltagare läser såklart på handlingarna.

 

Svansinnigt mycket garn

Nu har jag lättad kunnat komplettera mitt garnupplag så att jag har tillräckligt för att göra minst tio svanar till. Butiken som jag länsade för ett par veckor sedan fick hem en hel kartong häromdagen. Så nu har jag länsat på nytt. Och expediten var vänlig nog att lägga undan ytterligare ett tiopack ifall svanarna börjar expandera: "De kanske blir rundare om magen eller så, man vet aldrig".

Värst vad mycket garn hon har samlat på sig.
Och det det känns underligt bekant på något vis.

Bäst att hacka hål på plasten och undersöka innehållet lite närmare.

Äh, jag orkar inte. Tar en tupplur... förlåt, svanlur, istället.

Trångt på frukostbordet

Svante var uppe med sin kompis tuppen för att läsa om sig själv i Corren. Han hade knappt sovit en blund på hela natten. Sedan vaknade resten av gänget. Och då blev det trångt. Var frukosten skulle få plats bekymrade inte de uppslukade läsarna ett dugg.

Nervkittlande väntan

Svante är nervös och upprymd. Han snattrar konstant och spatserar otåligt av och an. Om en liten stund kommer nämligen pressen på besök, och det är nog det största som hittills har hänt i den lille exhibitionistens liv.

Fullfjädrat sällskap tömmer lagren





Här händer det grejer, minsann. Svante har nu tre bröder, som så fort de blev flygfärdiga flaxade upp till mina cd-hyllor. Jag antar att det är därifrån de har bäst utsikt.

Vad jag ska kalla dem vet jag inte riktigt. Det känns taskigt att säga Svante till alla, att som förälder liksom förneka var och ens individuella karaktär. Å andra sidan vore det oschyst att kalla dem något annat, eftersom Svante (eller Svan Tjo Panza) är det namn som de alla snart kommer att bära, i egenskap av biblioteksmaskotar.

Jag har också tömt lagren, både i garnbutiken och i pysselaffären där jag köpte glasögonen. Mer garn är på väg, men glasögonen är restnoterade. Vilket i och för sig inte gör så mycket - jag hade ändå tänkt försöka göra egna.

Så nu är mörk ståltråd införskaffad. Jag har en känsla av att den kommer att göra större succé än de gröna piprensare som jag inte kunde låta bli att pracka på stackars Svante.



Som på räls

En gång i veckan sätter jag mig på tåget för att åka från Linköping till Uppsala. Några timmar senare, det vill säga samma dag, åker jag tillbaka samma sträcka. Det blir en restid på ungefär sex timmar, vilket oundvikligen kan kännas rätt så segt. Men plötsligt får jag massor av tid. Tid som jag börjat göra till pysseltid.

På tåget konkurrerar inga vardagsbestyr om min uppmärksamhet, där kan jag ändå inte åtgärda dammråttorna eller tvätthögen som växer därhemma. Inte heller resan behöver jag engagera mig i - den sköter förhoppningsvis tågpersonalen. Så med en virknål i handen och kanske en ljudbok i öronen går både timmarna och arbetet med Svante... som på räls.

Familjelycka, del 9: Ett ovanligt ögonblick

Här kommer en varm hälsning till alla bloggläsare från familjen Barbapapa. Ni som följt serien här förstår säkert vilken utmaning det var att samla dem på samma plats vid samma tillfälle för att få med dem på en och samma bild. Familjefotografen slet sitt hår, kan jag meddela.

Vissa hävdade sin frihet och försökte rymma, andra hade svårt att stå tillräckligt stilla för att bilderna skulle bli skarpa, någon ville prompt stå väldigt, väldigt mycket i förgrunden, en annan skulle närstudera kameraoptikens mekanik, för att inte tala om vilka reaktioner de små krypen i gräset väckte hos somliga. Men här är de - alla nio! Stolta och glada över att ha fått ett hem hos den kärleksfulla familjen Sandebo. Slutet gott, allting gott.

Det är nog bara jag som tycker att det känns lite tomt.

Ett svantastiskt uppdrag

Håll i er. Här kommer det utlovade avslöjandet.

Mina damer och herrar, låt mig presentera Östergötlands blivande biblioteksmaskot! Svan Tjo Panza, oftast kallad Svante, är länets mest belästa och förmodligen mest närsynta knölsvan. Jag virkade honom i samband med en tävling där man skulle designa det nya, länsövergripande bibliotekskort som ska ersätta de tretton olika kort som används idag.

Svante är exhibitionist ut i vingspetsarna och tyckte som landskapsdjur och bibliofil att han var ett klockrent motiv på framtidens lånekort. Tävlingen vann han nu inte - däremot juryns hjärtan. Och det med besked. 

På väg till mötet.

Detta innebär inte bara att Svante ska få bygga bo på huvudbiblioteket i Linköping. Jag ska dessutom klona honom, så att han är representerad i Östergötlands alla 13 kommuner plus Tranås. Svante ska också få en fru vid namn Göta, uppkallad efter det nya kortsystemet. Därtill vill Östgötabibliotek köpa loss en virkbeskrivning och rättigheterna att använda Svante vid olika arrangemang och kampanjer.

Svante och jag besökte bibblan tidigare i veckan för att diskutera upplägget. Redan nu står det klart att han kommer att få vara med om mycket. Åka bokbuss. Skriva egna tidningskrönikor. Delta i sagostunder. För att bara nämna en bråkdel.


Rekonstruktion pågår. Påtår!

Att sedan få med Svante hem var ingen lätt uppgift. Självklart hade jag låtit honom stanna om det inte vore för mitt kloningsuppdrag. När jag virkade Svante hade jag nämligen inte riktigt räknat med att virka ytterligare fjorton knölsvanar, så jag brydde mig inte om att anteckna hur jag gjorde och är nu därför fullt sysselsatt med rekonstruktionen.

Men det är roligt. Väldigt roligt. Och både Svante och jag tycker att det känns som att vi har vunnit. Vilket vi ju på sätt och vis faktiskt har.

Familjelycka, del 8: Barbafin

I en tid då överväldigande många kritiskt granskar sitt utseende kan Barbafin beundra sig själv i timmar framför spegeln. Hon ser sig som familjens självklara skönhetsdrottning och klassar smycken och parfym som tillvarons största lycka.

Vad hon däremot inte gillar är larver och spindlar. Hon svimmar (lite lagom klädsamt, såklart) så fort hon bara ser ett hårigt kryp. Något som väcker irritation, i synnerhet hos brorsan Barbaskön. "Urfånigt", muttrar han när han blir påmind om Barbafins fobier och deras dramatiska uttryck.


I nästa avsnitt: Alla är samlade.

Ketchup när den är som bäst

Ni vet hur det är - först kommer ingenting, sedan kommer ingenting, sedan kommer... ja, massor. Den klassiska ketchupeffekten.

Här råder ketchupkalas. Efter att ha sysslat med flera olika projekt parallellt skördar jag nu frukterna hejvilt. Först kom Barbapapafamiljen.

Sedan virkade jag ett mobilfodral till min vän Anna och lade sista handen vid en babytröja till en annan vän som väntar sitt första barn nu i dagarna.

Dessutom har jag just blivit klar med två mormorskuddar till min soffa. Så småningom hoppas jag kunna färdigställa en pläd i samma färger, men till den krävs många små rutor. Väldigt många fler än de tretton som jag har totat ihop hittills.

Som om detta inte vore nog håller jag på att avsluta mina första betongprojekt med penslar och pynt och har, som ni kanske läst, även gått loss på en ny sats betong.

Man skulle kunna tro att jag tänker pusta ut ett tag. Njet. Nu, mina vänner, väntar mitt livs coolaste och absolut största hantverksuppdrag. Jag var på möte idag och fick klartecken att tuta och köra. Mer avslöjas inom kort. Jag lovar att inte hålla er på halster särskilt länge.

Med facit i hand

Minns ni mitt besök utanför mjukvarubranschen? Då klassade jag det som ett hyfsat kul experiment, med mindre lyckat resultat. Såhär i efterhand måste jag nog modifiera det där sista. För nu när betongen brunnit färdigt och jag målat en del av hårdvarorna känner jag mig faktiskt lite nöjd. Eller vad säger ni om detta guldlöv? Jag gjorde en enkel avgjutning av ett vanligt almlöv, målade det i vitt och lade sedan på guld. Idag blev det helt klart, och faktum är att jag bara några timmar senare gick loss på en ny sats betong. Fast den här gången höll jag mig utomhus och jag behöll handskarna på. Hela tiden. Nästan.

Familjelycka, del 7: Barbabok

Hellre sömnlös än boklös! Barbabok + Litteratur = Sant.

Barbabok må vara nördig när det gäller litteratur, men så är hon också extremt bildad. Hon har svar på det mesta, och det är minsann inte vem som helst som vågar utmana henne i frågesport. Särskilt inte eftersom hon ofta tar rollen som den överlägsna besserwissern.

Övriga i familjen får passa sig så att de inte trampar Barbabok på tårna. Hon är lättstött och kan framstå som lite knepig.

Fast därtill har hon faktiskt en stor portion humor. Och det är ju inte lätt att vara ödmjuk när man vet att man är bäst.


I nästa avsnitt: En fåfäng spindelfobiker.

Familjelycka, del 6: Barbaskön

Barbaskön i sitt rätta element. Enda problemet just nu är att välja pensel.

Familjens egen konstnär, Barbaskön, mår som bäst när han får omge sig med pytsar, penslar och paletter, fri att sätta färg på världen omkring sig och gärna också himlen ovanför.

Men någon renodlad dans på rosor är det inte - Barbaskön prövar sig vilsen genom alla ismer och vet inte alls var han hör hemma. Ska han se sig som kubist, expressionist, impressionist, surrealist eller realist?

Det är ett evigt sökande, och det tar på krafterna. Man kan undra varför han inte helt sonika har sällat sig till Barbizonskolan, men förmodligen är det alldeles för förutsägbart för en så kreativ individ som Barbaskön.

På gott och ont är Barbaskön en känslig själ. Han blir snabbt upprörd och tar ofta åt sig av andras kommentarer, inte minst de ironiska pikarna från systern Barbabok, som ni möter i nästa avsnitt.

Familjelycka, del 5: Barbaflink

"Hur är det egentligen ställt med hälsan, Barbamama?" Barbaflink blev alldeles till sig när han fick en blodtrycksmätare i födelsedagspresent - nu kan han studera hur hjärt- och kärlsystemet påverkas av olika faktorer. Naturligtvis kommer ingen i familjen undan.

Barbaflink är familjens vetenskapsnörd. Trots sin ringa ålder är han väl införstådd med nästan alla discipliner - kemi, astrofysik, genetik, medicin - you name it.

Redan nu kan man också skönja hur han likt den stereotypa vetenskapsmannen blir så uppslukad av sin forskning och sina experiment att han glömmer både tid och rum. Konsekvenstänkande och riskbedömning är inte hans starka sida, och därför är det tur att han bevakas lite extra av brodern Barbazoo.



Eh, hur gick det här till? Jag skulle bara kolla
rostbildningen men här ser man ju ingenting!



Haha! Nu vet jag minsann hur
världen ser ut upp och ned.



I nästa avsnitt: En känslig konstnärssjäl.

Familjelycka, del 4: Barbazoo

Här ser ni en sann naturvän. Barbazoo är expert på både flora och fauna och blev naturligtvis själaglad när han fann en vän i Sköldis som han träffade på en innergård i Linköping.

Barbazoo är väl insatt i frågor om klimat och miljöförstöring och gör alltid sitt yttersta för att hjälpa till. Den där hjälpsamma sidan uppskattas eller uppfattas däremot inte av alla, i alla fall inte av brodern Barbaflink. Han tvingas ideligen avbryta sina experiment när Barbazoo i sin iver att skydda naturen träder in och sätter stopp för de ofta ganska riskabla momenten.

Mer om Barbaflink kan ni läsa i nästa avsnitt.

Familjelycka, del 3: Barbalala

Barbalala tar det alltid piano. Även när hon spelar harpa.

Barbalala är familjens mest tonsäkra individ. Hon lever för musiken, kan spela de flesta instrument och slipper dessutom kånka runt på dem eftersom hon helt enkelt förvandlar sig till det som hon för stunden känner för att spela.

Till sinnet är Barbalala oändligt harmonisk. Hon är en glad drömmare, blir nästan aldrig arg och har alltid en lugnande inverkan på sina syskon. En egenskap som inte ska underskattas i denna brokiga familj.

Förutom musik gillar Barbalala botanik och ekologi - precis som brodern Barbazoo. I nästa avsnitt får ni veta mer om honom.

Familjelycka, del 2: Barbastark



Biffigast i familjen Barbapapa är utan tvekan den lilla röda muskelknutten, Barbastark. Han älskar idrott och mat, en kombination som håller honom i toppform.

När han inte sportar leker han gärna Sherlock Holmes med förstoringsglas och hatt tillsammans med hunden Lolita. Inte helt oväntat tar han också gärna på sig ledarrollen och kan ibland uppfattas som lite kaxig, men är i själva verket en helt igenom reko kille.



"Kondition är en färskvara", konstaterar
Barbastark och gör sig redo för ett crawlpass.



I nästa avsnitt: Det musikaliska underbarnet.

Familjelycka, del 1: Barbapapa och Barbamama

Låt mig presentera Barbapapa och Barbamama, här på tu man hand i Linköping. Annars är de fullt sysselsatta med att hålla efter sina sju barn som vart och ett kommer att porträtteras här på bloggen.

Jag har virkat hela familjen på beställning, och nu när de har flyttat till sitt nya hem känns det faktiskt lite tomt hemma hos mig, där de har bott och utvecklats under en längre tid.

Barbapapa har den sensationella förmågan att ändra form till vad som helst - ett svårslaget partytrick, kan jag tänka mig. Barbamama växte liksom sin make upp ur jorden. Så småningom lade hon sju ägg, som placerades i jorden för att utvecklas. Resultatet: en rejält utökad familj.

Som barnboksgestalt skapades Barbapapa i Frankrike på 1970-talet av Annette Tison och Talus Taylor. Namnet Barbapapa är en lekfull omskrivning av barbe à papa som på franska betyder sockervadd (ordagrant: "pappas skägg").

I nöd och lust. Kärleken är evig för makarna B.

I nästa avsnitt: En muskelknutte av sällan skådat slag.

Källor: Wikipedia och Barbapapas officiella hemsida.

En komplett familj

Nu! Nu är hela Barbapapafamiljen klar. Jag har tänkt presentera medlemmarna i en bloggserie med start i morgon. Som en liten aptitretare bjuder jag på ett par bilder från processens gång.



Kropparna tar form. Läskigast att ha i närheten i det här skedet var Barbapapa (den rosa) med sina stela och tomt lysande ögonvitor.





... och inte kände jag mig mindre olustig när hela familjen hade fått ögon men inga munnar. Med en känsla av att vara ständigt iakttagen undrade jag tveksamt: Skulle dessa stirriga varelser verkligen bli en barnvänlig familj?



Slaktavfall

Cattis med sitt nya mobilfodral.

Här ser ni resultatet av tröjslakten som jag berättade om i mitt senaste inlägg. En liten väska för mobil, musikspelare eller annat smått. Jag tog helt enkelt en bit av en ärm, sydde ihop den ena öppningen, virkade en musselkant runt den andra och sydde på baksidan fast en flätad rem som knäpps fast på framsidan. Halsremmen virkade jag och dekorerade med små blad. Som kronan på verket (och på knappen) virkade jag en ros där jag precis som i halsremmen lade in en tunn silvertråd.

Eftersom det var mammas tröja som jag slaktade kändes det helt rätt att ge henne den första kreationen som jag "redoade".

Konsten att slakta en tröja



Före: Kofta. Storlek medium.



Efter: Kofta? Storlek mini.

















Kära läsare, jag kan nu meddela att jag har gett mig i kast med konsten att slakta en tröja. Det är inte alls så destruktivt som det låter. Tvärtom är det ett sätt att ta vara på befintliga saker i stället för att hela tiden producera och konsumera nytt.

I boken "Do Redo - Konsten att slakta en tröja" (Alfabeta) beskriver modejournalisten Anna-Stina Lindén Ivarsson hur man kan göra nya saker av gamla ylleplagg. Man tvättar dem hårt så att de tovar ihop sig. Sedan är det bara att gå loss med sax och fantasi.

Själv började jag med en av mammas gamla avlagda, stickade tröjor. Den bestod bara delvis av ull, men den 60-gradiga tvätten gjorde ändå att den förvandlades till snudd på oigenkännlighet. Jag har nog aldrig skrattat så mycket åt en färdig tvätt som när jag plockade ut den pyttelilla skapelsen ur maskinen. Att göra en kjol, som jag hade funderat på, var uteslutet. I alla fall om den skulle passa mig.

Så jag fick tänka om. Med framgång. Den första produkten kan du se här inom kort.

Do Redo är inte bara en bok utan ett helt projekt med workshops och utställningar både i Sverige och utomlands. Här kan du läsa mer.